Tinie

Nej. Nej...nej nej nej och åter nej. Jag är tillbaka. Och det suger. Hårt.
Kom hem natten mellan söndag och måndag, flygbussen kom fram i linköping omkring midnatt. Självklart var det iskallt, spöregnade och alla bussar hem hade slutat gå. Det var inte annat än att spendera sina sista pengar på en taxi hem. Jajemen. Dyrt, men det var det banne mig värt.

Det var fruktansvärt, hemskt, förskräckligt i söndags att gå i från Daniel. Herregud. Aldrig varit så ledsen i hela mitt liv kändes det som. Ville bara störttjuta, springa tillbaka in i hans bil och säga att jag aldrig ville åka hem igen aldrig, att han skulle köra mig hem till sig igen och att jag skulle kunna stanna där jämt.
Men så var det inte. Bita ihop, gå in på flygplatsen, vänta vänta vänta tills man får veta vilken gate man ska till. (för på Stanset stämmer ALDRIG gatenumret man får på biljetten bara så att ni vet)
Sen flög man hem. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.

Och nu är man tillbaka i gråa Sverige, i sin smutsiga lilla lägenhet, tillbaka på sitt jävla jobb man knappt får betalt för.
Jippie.

JÄKLARNS VAD PESSIMISTISK MAN FÅR VARA DÅ, tänker väl du. MEN Ja, det får jag. SÅDETSÅ.

Overandout.